Ensamstående med man

Varken Jöran eller jag har någonsin valt den lättaste vägen. Jöran var dubbelt så gammal som jag och hade svår cancer redan när vi träffades, dessutom var timingen i livet helt fel för oss båda. Han skrattade och sa att jag borde springa lång väg. Jag hade aldrig träffat någon som kändes så levande som han. Jag visste att jag skulle ångra mig resten av livet om jag inte tog chansen. Det började som en blogg. Sedan kunde jag bara inte sluta skriva. Berättelsen ville bli berättad. Inte bara för min skull, utan lika mycket för alla som gett livskvalitet eller kanske livsuppehållande vård åt en anhörig. Alla de tysta. Jag ville ge en röst till dem som jag i mitt arbete som diakon brukade kalla hjältar och hjältinnor. Nu hade jag blivit en av dem. Detta är min berättelse om hopp och förtvivlan, om svårigheter och glädjeämnen, om slit och lycka. Om att våga och orka gå mot strömmen. Om sorgens olika ansikten. Men allra mest är det en berättelse om kärlek, när livet ställts på sin spets.